Bergamasco-  temperament och förväntat beteende

HUNDENS BAKGRUND

 Bergamasco är en mycket gammal ras med en hel del urhundbeteende kvar. För att förstå detta beteende måste man känna till deras ursprung.

 I Bergamodalen i norra delarna av Italien fanns för kanske 100 år sedan herdar som gick runt och åtog sig säsongsjobb hos bönderna i de små isolerade alpbyarna. Deras arbetsuppgifter blev att ta upp hjordarna på härbren på högre höjder ungefär som våra fäbodar. Det kunde variera av olika djur, oftast får/getter men kanske även de små alpkorna. Dessa herdar som var mycket vanligt förekommande i hela mellersta och norra Italien kom att kallas Bergamasco eftersom de alltid kom från Bergamodalen men vandrade långt ner i landet för att söka dessa ströjobb.

 Med sig på sina vandringar och i sitt arbete som herdar hade de alltid sina hundar som sågs som ”de store grå”. Man såg således aldrig en herde utan en hund men heller aldrig en av dessa ”de store grå” utan sin herde. De två var oskiljaktiga. Benämningen Bergamasco övergick successivt att avse hunden och herden kom då att benämnas Bergaminos. Samtidigt som dessa herdar förekom i detta område så fanns det unga flickor som gick runt till bönderna och fick tjänst som mjölkerskor för boskapen som gick ute på bete. Man kanske kan jämföra dessa med fäbodstintor? De unga flickorna kom att kallas Bergaminis eftersom även dessa härstammade från Bergamodalen.

 Det finns en del mycket gammal litteratur som beskriver ”den store grå”. ”Trots sitt vänliga väsen räds inte hunden en konfrontation med vargen” Det beskrivs också att hundens blotta närvaro håller vargen borta. En del andra herdehundar vaktar och bevakar hjordar själva. Som vi har förstått har dock aldrig Bergamasco arbetat ensam utan alltid tillsammans eller i närheten av sin herde. Det är troligen också därför de är mycket mjukare till sättet än t.ex Komondor som anses vara betydligt skarpare. Bergamasco älskar att vara tillsammans med människor för han har alltid varit i människors närhet och med ett ömsesidigt beroende.

 I Bergamascos uppdrag ingick också att se efter tackorna när de lammar och uppmärksamma herden på detta, alternativt ta hand om de kastade lammen och bära hem den till hyddan. Denna funktion finns kvar i Bergamascons sätt att särskilt uppmärksamma små barn och personer som visar sjukdom/svaghet av någon art. I USA finns en svenkfödd Bergamascohane med på ett behandlingshem för utvecklingsstörda/psykiskt sjuka barn och ungdomar. Han deltar i behandlingen sedan han var 8 månader. 

FÖRVÄNTAD BETEENDE SOM EN EFFEKT AV DETTA URSPRUNG

 Bergamasco har ett stort varmt hjärta med en brinnande önskan om att vara till lags. Detta instämmer säkert alla Bergamascoägare i. Hur ska man då förvalta dessa underbara gåvor på bästa sätt?

 Det finns flera hundra olika raser registrerade i Sverige. Alla har olika ursprung, funktion och behov av träning och behandling för att fungera på det sätt som hunden är ämnad för och som ägaren förväntar sig.

 Det finns många hundraser som mår bra av timtals hård motion varje dag, det finns vidare rasgrupper som behöver ständigt sysselsättning och stimulans för att må bra, det finns ytterligare andra som älskar att träna och tävla i lydnad och kan bli som lydiga som robotar som styrs med en Joy stick. Bergamasco hör inte till någon av dessa grupper! Bergamascons huvudsakliga arbetsuppgift har varit att ligga på en höglänt plats med utsikt över nejden för att vakta mot störande element. En ren vallhund jobbar mycket fysiskt medan en herdehund ”bara finns till” för att ingripa om och när något händer. Det är därför främmande för en Bergamasco att flåsa efter en cykel på milslånga turer eller att utföra något som han inte alls förstår varför han ska göra.  Att ligga stilla på en fläck i minst 5 minuter medan husse går därifrån, går att lära en Bergamasco, men det är betydligt lättare att lära honom att stanna en hel timma ensam hos en sjuk killing tills veterinären kommer. Det senare behöver oftast inte ens läras, det finns där.

 Bergamasco har inte behov av den generella lydnadsträning som en del Brukshundsklubbar står för. Den är oftast specifikt framtagen för rena bruksraser och dit hör inte Bergamasco i detta hänseende. De Brukshundklubbar som har en kunskap och tolerans för olika rasers olika behov kan fungera bra. Varje Bergamascoägare måste dock nogsamt följa hundens utveckling och vara lyhörd för eventuella tecken på stress av felaktig träning. Bergamasco är inga tuffingar och ska därför inte behandlas som sådana. I en träningsgrupp med alla olika raser blir ägaren till Bergamascon den enda som är specialist på sin ras. Ta tillvara din specialistkompetens och säg ifrån innan du får en stressad och olycklig Bergamasco.

 En vuxen Bergamasco har vanligen ett mycket gott självförtroende och har inget behov av att hävda sig mot andra hundar. Han har inget problem med att vara lägst i rang trots att han kanske är störst. Blir han uppbjuden till kamp av en annan hund så tar han sällan upp den inviten. Han går vanligen ifrån eller lägger sig ner och tuggar på en pinne. I de fall då en mycket mindre hund kan bli allt för påstridig kan han lägga sig på den ett tag så man mycket avlägset under pälsmassan hör det fortsatta bjäbbet medan han själv fortsätter att lugnt bita på sin pinne.

 Alla hundar oavsett ras måste dock från början ha helt klart för sig vem som är flockledaren och vem som bestämmer. Det får aldrig råda något tvivel om det. Här gäller inga MBL-förhandlingar! En hunds intelligens bestäms av i vilken utsträckning den kan avläsa sin ägares vilja och önskningar. Det är således ägaren som avgör hundens intelligens!